Men dagar som den här går det liksom inte att låta bli.
Idag spelade vi hemma på Tunets IP mot Heros Bandy.
–8 grader, lite sprickor i isen igår – men spelare, ledare och ordförande fixade till det sent på kvällen så att det skulle bli spelbart. Sånt som egentligen borde fungera av sig själv. Man kan ju undra om IK Brage hade accepterat samma förutsättningar…
Match- och resultattavlan funkade inte heller. Som vanligt.
Men vet ni vad? Det blev match ändå.
Och ja – vi vann med 7–1.
Men idag skiter jag faktiskt i resultatet.
Det jag tar med mig är målvakterna.
Alltså bandymålvakter…
Oavsett temperatur står de där. Taktfast. Matchen igenom.
Ett enormt mål att vakta, minimalt med skydd, små handskar och kallt som fan.
Det är inte klokt egentligen.
Idag stod två riktigt grymma målvakter på isen – och ni har min fulla respekt för ert val av idrott.
Det är pannben, hjärta och ren galenskap på bästa sätt.
Borlänge Bandy skulle egentligen åka bort och möta Liljans SK. Men som det så ofta är i vår verklighet blev det ändrade planer. Matchen flyttades hem till oss på Tunets IP – och plötsligt skulle allt lösas. Sekretariat, kiosk, domare, publikinfo, praktiska detaljer överallt.
Och som alltid: det löste sig.
Inte för att någon tryckte på en knapp.
Inte för att någon ringde ett servicebolag.
Utan för att ideella krafter kavlade upp ärmarna.
Vi som förening hyr anläggningen av kommunen, men matchklockan med tid och resultat har fortfarande inte kommit igång trots veckor av väntan. Då gör man som man alltid gjort i föreningslivet – man löser det själv. Sekretariatet fixade det galant.
Det är något fint i det där.
Förutsättningarna var egentligen perfekta. En krispig fredagskväll, minus nio grader, snöhögar där barnen lekte, doften av nykokt korv från cafeterian och publik som småpratar och skrattar tillsammans, oavsett färger på halsduken.
Och ute på isen – två lag som faktiskt ville spela bandy. Med respekt för varandra före, under och efter matchen. Sånt värmer mer än något element i världen.
Vi har spelat många år i Allsvenskan. Den kallades “arbetarserien”.
Men ärligt talat – det är först nu jag verkligen förstår vad det betyder.
Nu är det på riktigt.
Här är det människor med stora hjärtan som kämpar för att sporten ska överleva. Som spolar is efter jobbet, står i kiosken, kör bussen, sitter i sekretariatet och ändå orkar heja.
Från elit till gärdesgårdsserie, säger någon kanske.
Själv åker jag hem med ett varmt hjärta.
För bandy är inte bara nivåer och tabeller.
Det är människorna runt omkring.
Ni föreningsmänniskor – ta åt er. Det är ni som är bandy.
#svbandy #borlangebandy #borlänge #föreningsliv
1976 gick jag miste om något fantastiskt – pianolektioner med Gerd Kalliokoski. Hon var en fantastisk lärare, så omtänksam och snäll. Jag tänker ofta på henne än idag som en förebild för hur en lärare ska vara, någon som hjälper barn att utvecklas och blomstra. Men jag lyckades övertala mamma och pappa att låta mig börja spela gitarr istället. Jag trodde att det skulle vara ett stort motstånd, men deras svar blev: ”Du får spela det du vill.” Tack för det!
Det var då jag påbörjade min resa mot min egen hörselmisshandel.
Nästa steg kom i sjunde klass, när jag började spela i mitt första band. Vi fick repa i aulan på Maserskolan, och de andra i bandet var äldre än jag. Det var otroligt lärorikt, och vi gav oss till och med på att spela några låtar av Rush. Själv var jag stolt över att jag kunde spela Pugh Rogefeldts ”Hogh Farm” – utan hörselskydd, såklart.
I åttonde klass gick jag med i Flygvapenpojkarna, en frivilligorganisation som gav mig så mycket: kamratskap, ledarskapsutbildning, resor och tävlingar. Och, inte att förglömma, en del pangande – utan hörselskydd (självvalt).
Efter det fortsatte jag spela i band med kamrater. Vi hade en replokal på Stureskolan i många år, och nej, hörselskydd fanns inte på kartan. Jag tog studenten 1981, på en fredag, och på måndagen ryckte jag in i lumpen som kompanibefälselev. Efter det blev det reservofficersutbildning i Umeå. Och under hela den tiden spelade jag i bandet Unicorn. Vi repade mycket och hade en hel del spelningar – fortfarande utan hörselskydd.
1986 blev jag pappa till Elin, och då fortsatte jag att spela i olika band. Jag minns en spelning i Folkets Park i Borlänge när min mamma och syster kom och hämtade mig. Det var dags för Elin att födas, och jag fick rusa iväg från scenen.
Efter Elins födelse fortsatte jag spela i diverse coverband. Hörselskydd? Fortfarande inget jag använde.
Sen blev det några år i Hemvärnet som Plutonchef, mer pangande och lite bättre på att skydda hörseln…
Sommaren 2024 tog jag äntligen tag i det och bokade en hörselundersökning och fick tid i juli, 1:a semesterveckan. Det enda jag fick veta var att du hör så dåligt på vänster öra att vi kommer att skriva en remiss till Öron/näsa hals.
Sen hörde jag inget och i januari skickade jag en fråga på 1177, fick till svar att du står i kö!
Veckan efter hade jag tid på lasarettet och fick en tid hos audiologen veckan efter, kan det ha med journalsystembytet att jag hamnade mellan stolarna? Ja såklart…
Men nu, 2025, har jag ett par nya polare: mina Phonak L&R hörapparater. De har förändrat mitt liv. Att kunna höra samtal klart, att få uppleva musik med nya detaljer och att inte behöva anstränga mig för att höra vad mina barn och barnbarn säger – det är ovärderligt. Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag varit mer rädd om min hörsel under alla dessa år, men jag är tacksam över att teknologin idag kan hjälpa mig.
Det är aldrig för sent att börja ta hand om sin hörsel. Tack, Phonak och svensk sjukvård!
Detta kostade mig totalt 750 kr!
En förbättring är att glädjen för fotografering så sakteliga har återvänt, så med det sagt….
Kommer ett litet urval av bilder som är tagna under sommaren, hitills.
Återstår ett bröllop och eventuella andra idéer.
Borlänge Bandy är åter i Allsvenskan
Är som vanligt inte den bästa på att uppdatera här, men lite nya bilder kan jag bjuda på
Idag på jobbet började vi prata om gymnastik och idrotter man hade under sin skoltid som exempelvis den gamla hederliga sporten Slungboll*.
Dom yngre förmågorna på jobbet (under 35-år) såg lite frågande ut?
– Vad sa du Slungboll?
Vi som är över 35-år såg minst lika frågande ut!
– Slungboll! Vet du inte vad det är….
Sedan var diskussionen igång och vi enades om att anordna ett Slungbollsmästerskap i sommar, om vi kan få tag några slungbollar – Tips mottages gärna.
* Slungboll är en boll med läderrem som kan användas som kastredskap eller i lagspel, varav det sistnämnda förekommer framför allt i Tyskland. Som kastgren har slungbollen varit relativt vanlig i Sverige, i såväl skolidrott som i större friidrottsmästerskap; mellan 1930 och 1952 fanns det svenskt mästerskap för damer i grenen. En slungboll kan väga upp till 1,6 kilo, och mäta 16-22 centimeter i diameter.
Majken Åberg 1920-1999.
Hon tog 16 SM i följd i slungboll 1937-52 och innehade inofficiellt världsrekord med 53,32.
En del av deras ”synthplattor” kan jag vara utan
Judas Priest discography >>
Rob Halford med Ronnie James Dio är dom bästa sångarna i mitt tycke.
Några tips:
https://youtu.be/WNVmu7cY3s4
https://youtu.be/Wvlq1F-X6Ko
https://youtu.be/957N7EAtpY4
https://youtu.be/SI1ZcIbhsmk
https://youtu.be/LyKa_tc3Xr4
Nu har det gått några dagar sen henne jag var livrädd för att träffa för 1:a gången lämnat oss för alltid.
Vi gled ner i bilen mot Mossbysjön där Inger & Rune hade sin älskade sommarstuga, nu skulle jag visa mitt bästa jag eftersom deras dotter var den mest älskade personen i mitt liv.
Hur gör man ett bra intryck en sådan gång?
Andas Janne…. och var dig själv, var ingen annan än den Lena känner.
Det första besöket med mina framtida svärföräldrar blev inte alls dramatiskt, det var som om vi känt varandra långt innan.
Inger och Rune var precis som deras dotter, genomtrevliga och välkomnande.
Ganska snart så föddes vårt 1:a barn, Elin och för svärfar Rune var det en stor lycka att få en till tjej bland grabbarna.
Jag & Lena var unga föräldrar och behovet att få barnvakt, men har nog inte varit speciellt viktigt för oss, trots allt – men att vara nära och umgås med sina barnbarn var viktigt för Inger. Så att vara med Elin och gå till lekparken eller bara hem till Industrigatan och fika var ett äventyr för Elin och en glädje för Inger.
Sen kom Niklas och då ställde Inger upp på alla sätt för att avlasta Lena. Inget tvång från vår sida utan av ren omtanke om oss som familj.
Familjen utökades med 2 grabbar till några år senare, tvillingarna Rasmus & Tobias, mer för Inger att oroas över sin dotter.
Att vara ”barnvakt” har vi inte många gånger behövt fråga om, oftast blivit erbjudna. Det har nog varit en ynnest för våra barn och svärföräldrarna. Vi har varit tacksamma för all hjälp och stöd.
Senast när vi var i Transtrand med Niklas och hans familj så hade man en prickskyttetävling med snöbollar och Niklas kommentar var – Att kasta prick kommer inte från handbollen utan från stenkastningen med morfar Rune i Mossbysjön.
Somrarna i Mossbysjön med mormor & morfar är det man önskar alla barn skall få uppleva!
På senare år så var du och hämtade vår ”sladdis” Albin i skolan, fönstertvätt hemma hos oss, lagade mat som fanns i kylen när vi kom hem från semester mm.
När Rune gick bort fick du några år då du fick chansen att åka utomlands och njuta av sol & god mat, det var du värd.
Långa promenader varje dag, kortspel på helgerna med storasyrran och vänner – det gillade du.
Men ganska snart efter din flytt till din nya fräscha lägenhet så kom den hemska sjukdomen smygandes….
Att se min vitala svärmor bli en förändrad person är en ledsam resa, för Lena så klart ännu värre.
Men Lena har gjort en heroisk och kärleksfull insats för sin mamma under dessa år.
Att andra hade det bra, det var nog det som gjorde dig lycklig och glad – Inger vi hade det bra och ännu bättre tillsammans med dig, jag saknar dig!
Jag är så tacksam Inger och stolt fått vara din svärson – tack för allt och hälsa Rune!
Vi vill passa på att tacka personalen på Ekoxen för deras goda omvårdnad!
Du lever vidare via:
Thomas, Jan & Lena
Johan, Calle, Elin, Niklas, Jesper, Rasmus, Tobias & Albin.
Liam, Saga, Max, Line, Nelly, Elias, Rut, Glenn, Nils, Allan och fler kommer förhoppningsvis!
Men här kommer några bilder
Peter, en av mina absolut bästa vänner som jag spelat med sen ungdomen har proklamerat hans storhet för mig med för döva öron.
Sen såg jag denna med honom på Så mycket bättre, den gick rakt in i mitt hjärta på många sätt. Texten till viss del i början, hans unika röst och inte minst känslan.
Efter +20-år så hade Peter rätt – men då gav jag han inte chansen för jag hade redan bestämt vad jag tyckte.
Men det är aldrig försent eller fel att erkänna sina fel eller misstag…
]]>
Matchen slutade 5 – 5
Som vanligt har jag jobbat med denna fantastik trevliga cup även i år. Som fotograf, IT-tekniker, kioskansvarig mm.
Det är så jäkla skoj att arbeta ideellt för våra barn/ungdomar i föreningslivet – Fler borde göra det och inte vara så upptagna med ”sig själva”, så bjussa på dig själv & bli en föreningsmänniska och investera lite av din tid i våra barn och ungdomar – Det lönar sig!
Välkomna ut till Tunets IP så lovar vi att ta bra hand om dig!
Lite bilder finns här >>
Vill man följa cupen så gör man det här >>
]]>