Jag har hört dåligt på mitt vänsteröra sedan jag var liten. Jag var ett så kallat öronbarn, och på den tiden punkterade man trumhinnan som en del av behandlingen. Idag låter man istället trumhinnan brista och läka ihop naturligt. Jag minns att jag träffade Dr Gyllencreutz på Borlänge sjukhus flera gånger. Det kan vara att minnet sviker mig, men jag är ganska säker på att det var han som tyckte att jag skulle få rör i öronen. Jag gick igenom det här någon gång i fjärde klass och blev sövd på Falu Lasarett. Jag vaknade upp med pappa vid min sida, och han berättade att det inte hade behövts några rör trots allt. Sedan dess hände det inget mer från sjukvårdens sida, men i mitt liv tog det fart.
1976 gick jag miste om något fantastiskt – pianolektioner med Gerd Kalliokoski. Hon var en fantastisk lärare, så omtänksam och snäll. Jag tänker ofta på henne än idag som en förebild för hur en lärare ska vara, någon som hjälper barn att utvecklas och blomstra. Men jag lyckades övertala mamma och pappa att låta mig börja spela gitarr istället. Jag trodde att det skulle vara ett stort motstånd, men deras svar blev: ”Du får spela det du vill.” Tack för det!
Det var då jag påbörjade min resa mot min egen hörselmisshandel.
Nästa steg kom i sjunde klass, när jag började spela i mitt första band. Vi fick repa i aulan på Maserskolan, och de andra i bandet var äldre än jag. Det var otroligt lärorikt, och vi gav oss till och med på att spela några låtar av Rush. Själv var jag stolt över att jag kunde spela Pugh Rogefeldts ”Hogh Farm” – utan hörselskydd, såklart.
I åttonde klass gick jag med i Flygvapenpojkarna, en frivilligorganisation som gav mig så mycket: kamratskap, ledarskapsutbildning, resor och tävlingar. Och, inte att förglömma, en del pangande – utan hörselskydd (självvalt).
Efter det fortsatte jag spela i band med kamrater. Vi hade en replokal på Stureskolan i många år, och nej, hörselskydd fanns inte på kartan. Jag tog studenten 1981, på en fredag, och på måndagen ryckte jag in i lumpen som kompanibefälselev. Efter det blev det reservofficersutbildning i Umeå. Och under hela den tiden spelade jag i bandet Unicorn. Vi repade mycket och hade en hel del spelningar – fortfarande utan hörselskydd.
1986 blev jag pappa till Elin, och då fortsatte jag att spela i olika band. Jag minns en spelning i Folkets Park i Borlänge när min mamma och syster kom och hämtade mig. Det var dags för Elin att födas, och jag fick rusa iväg från scenen.
Efter Elins födelse fortsatte jag spela i diverse coverband. Hörselskydd? Fortfarande inget jag använde.
Sen blev det några år i Hemvärnet som Plutonchef, mer pangande och lite bättre på att skydda hörseln…
Sommaren 2024 tog jag äntligen tag i det och bokade en hörselundersökning och fick tid i juli, 1:a semesterveckan. Det enda jag fick veta var att du hör så dåligt på vänster öra att vi kommer att skriva en remiss till Öron/näsa hals.
Sen hörde jag inget och i januari skickade jag en fråga på 1177, fick till svar att du står i kö!
Veckan efter hade jag tid på lasarettet och fick en tid hos audiologen veckan efter, kan det ha med journalsystembytet att jag hamnade mellan stolarna? Ja såklart…
Men nu, 2025, har jag ett par nya polare: mina Phonak L&R hörapparater. De har förändrat mitt liv. Att kunna höra samtal klart, att få uppleva musik med nya detaljer och att inte behöva anstränga mig för att höra vad mina barn och barnbarn säger – det är ovärderligt. Jag måste erkänna att jag ibland önskar att jag varit mer rädd om min hörsel under alla dessa år, men jag är tacksam över att teknologin idag kan hjälpa mig.
Det är aldrig för sent att börja ta hand om sin hörsel. Tack, Phonak och svensk sjukvård!
Detta kostade mig totalt 750 kr!