Idag blev jag påmind om hur mycket jag älskar bandy.
Borlänge Bandy skulle egentligen åka bort och möta Liljans SK. Men som det så ofta är i vår verklighet blev det ändrade planer. Matchen flyttades hem till oss på Tunets IP – och plötsligt skulle allt lösas. Sekretariat, kiosk, domare, publikinfo, praktiska detaljer överallt.
Och som alltid: det löste sig.
Inte för att någon tryckte på en knapp.
Inte för att någon ringde ett servicebolag.
Utan för att ideella krafter kavlade upp ärmarna.
Vi som förening hyr anläggningen av kommunen, men matchklockan med tid och resultat har fortfarande inte kommit igång trots veckor av väntan. Då gör man som man alltid gjort i föreningslivet – man löser det själv. Sekretariatet fixade det galant.
Det är något fint i det där.
Förutsättningarna var egentligen perfekta. En krispig fredagskväll, minus nio grader, snöhögar där barnen lekte, doften av nykokt korv från cafeterian och publik som småpratar och skrattar tillsammans, oavsett färger på halsduken.
Och ute på isen – två lag som faktiskt ville spela bandy. Med respekt för varandra före, under och efter matchen. Sånt värmer mer än något element i världen.
Vi har spelat många år i Allsvenskan. Den kallades “arbetarserien”.
Men ärligt talat – det är först nu jag verkligen förstår vad det betyder.
Nu är det på riktigt.
Här är det människor med stora hjärtan som kämpar för att sporten ska överleva. Som spolar is efter jobbet, står i kiosken, kör bussen, sitter i sekretariatet och ändå orkar heja.
Från elit till gärdesgårdsserie, säger någon kanske.
Själv åker jag hem med ett varmt hjärta.
För bandy är inte bara nivåer och tabeller.
Det är människorna runt omkring.
Ni föreningsmänniskor – ta åt er. Det är ni som är bandy.
#svbandy #borlangebandy #borlänge #föreningsliv