Att få det hedersamma uppdraget att dokumentera någons stora dag – är det verkligen bara av godo?
Hittills har jag valt att enbart tacka ja när förfrågan kommit från goda vänner och släktingar. Och oavsett om bröllopet varit hemmavid i Dalarna eller någon annanstans, så finns alltid samma kalla kåre i bakhuvudet. Rädslan för att vara den svaga länken. Mardrömmen där displayen plötsligt blinkar: ”Minneskortet kan inte läsas”.
Jag har alltid varit glasklar med just den oron innan jag tackat ja. Att hantera förväntningar är avgörande.
Men när jag summerar erfarenheterna från de bröllop jag haft ynnesten att fotografera, så vinner alltid glädjen. När dagen väl är där och kameran klickar, försvinner pressen.
Det är otroligt roligt att få vara en del av deras mest minnesvärda dag. Att få förtroendet att frysa tiden och dokumentera den. Ett litet urval av alla dessa ögonblick och fantastiska människor ser ni i collaget.
Tack för att jag fick vara med
