Man brukar säga att allt har sin tid, men det gör det inte lättare. Det är med ett påtagligt vemod och med tårar i ögonen som jag till slut har intalat mig själv: nu måste någon annan ta över stafetpinne.
Sedan 1994 har den här föreningen varit en central del av mitt liv. I över 30 år har jag lagt otaliga ideella timmar i alla tänkbara roller – från tränare och styrelseledamot till fotograf, kock, massör och ”trivselgubbe”. Men att arbeta ideellt har för mig aldrig handlat om titlar. Det har handlat om att finnas där för att barn, unga och vuxna ska få spela, utvecklas och känna tillhörighet.
När jag ser tillbaka är jag enormt stolt över det vi har åstadkommit, och det är människorna i och runt organisationen jag vill hylla idag.
Till er spelare: Jag har haft ynnesten att få följa er på nära håll. Från de första stapplande skären som barn, genom nyförvärv och samarbeten, till att se er växa ut till ledargestalter. Jag har sett er kämpa under kalla träningskvällar, sett glädjen i omklädningsrummet och hur ni alltid ställt upp för varandra. Ett extra varmt minne är när underbara grabbar och gubbar slöt upp i division 3 och började om från noll – bara för att rädda seniorbandyn i vår förening. Det är den typen av klubbhjärta som har varit mitt bränsle alla dessa år. Jag bär med mig hundratusentals fotografier, men de starkaste minnena är all genuin värme och alla kramar jag fått från er.
Till eldsjälarna i organisationen: Vi har gjort det här tillsammans. Utan alla er som kokat kaffe, tvättat matchtröjor, suttit i möten och kört minibussar över halva Sverige hade idrotten stannat. Tillsammans kämpade vi fram konstisen på Tunet, och tillsammans bevisade vi att det gick att göra resan från division 2 till Allsvenskan.
Den bristande dialogen med kommunen spelar tyvärr en stor roll i mitt beslut. Vår förening hade kunnat ha de absolut bästa förutsättningarna, men det politiska ointresset har varit som att åka i ständig motvind. Jag lämnar med varm hand över den politiska kampen till andra i föreningen som orkar ta den vidare. Det jag tar med mig är inte politikernas ointresse, utan hur vi i föreningen ändå slöt leden och skapade magi med de medel vi hade.
Från och med nu ställer jag undan arbetsutrustningen. Framöver kommer jag enbart att stå på läktaren och vara publik, men den kontakten och det intresset jag har för er kommer jag aldrig att släppa.
Ett oändligt stort TACK till Borlänges bästa och finaste förening.
Tack för att jag har fått vara en del av er i över tre decennier. Det har varit helt grymt!
