Tittar man ut över Tunaslätten just nu är det svårt att inte bli tagen. Höstskruden ligger verkligen som ett lapptäcke i gult, rost och grönt över fälten, med de mörka skogarna i bakgrunden. Det är onekligen vackert här i Borlänge när luften är sådär hög och krispig och solen lyser upp landskapet.
Men jag ska erkänna en sak: Numera fasar jag mest för det som kommer sen… Vintern!
Det är lite lustigt hur man förändras med åren. Som ung var ju vintern det absolut bästa som fanns.
Jag minns resorna till Sälen, Åre och alla de andra ställena med mamma och pappa.
Hur man kastade sig ut i pisterna från morgon till kväll, och kyla och snö var bara roligt.
Men sedan kom vardagen och familjelivet. Slalomåkningen fick jag faktiskt lägga ner redan efter att vi fått vårt andra barn. Och om jag ska vara helt krass – med de fem barn som vi har, hade vi blivit fullständigt ruinerade om hela familjen skulle iväg på skidresor med liftkort, pjäxor och allt vad det innebär.
Så nuförtiden håller jag fötterna på platt mark. Jag njuter av hösten här hemma, umgås med mina älskade barnbarn, fotografering och ställer mig hellre ute vid elröken i ruskväder och fixar lite mat, och låter slalomåkningen förbli ett trevligt minne från förr.
Man har väl blivit lite bekvämare med åren, helt enkelt…
Transtrand Påsken 2025 – Fjällvandring eftersom det var ingen snö