Dalabandyns missade chans: När prestigen trumfade elitseriedrömmen

I augusti i år satte jag punkt för 32 års engagemang inom Borlänge Bandy. Sedan 1994 har jag haft förmånen att få uppleva sporten från nästan alla tänkbara vinklar – från styrelserummet och rollen som webbmaster, till att coacha, köra minibuss i snöstorm, koka kaffe och massera stela muskler. Jag har sett det enorma drivet i vår förening, inte minst när vi äntligen fick till konstis på Tunet och när vi tog klivet upp i Allsvenskan.

Men det finns en tanke som har gnagt i mig under många av dessa år, särskilt när jag ser hur Rättvik målmedvetet skaffade sig en bandyhall och därmed en enorm strukturell fördel.

Tanken är enkel: Vad hade hänt om Falu BS och Borlänge Bandy hade valt att samarbeta i stället för att mer eller mindre ta död på varandra i samma serie?

Två halvdåliga lag eller ett i Elitserien?

Att två grannstäder med stark bandykultur nöter ner varandra om samma poäng, samma lokala sponsorkronor och samma talanger är ett sportsligt resursslöseri. Tänk om vi hade lagt rivaliteten åt sidan. Hur hade det sett ut om vi satsat gemensamt på ett regionlag med den tydliga ambitionen att ta sig till Elitserien?

En enad front hade gett oss en helt annan politisk och ekonomisk tyngd. Ett representationslag med uttalad elitsatsning hade sannolikt kunnat pressa fram ett bygge av en inomhushall, strategiskt placerad mellan städerna, långt innan Rättvik drog ifrån.

När prestigen sätter stopp

Rent krasst vet vi vad den största tröskeln för ett sådant här samarbete har varit: prestige på styrelsenivå.

Mellan Falun och Borlänge har det alltid funnits en inbyggd friktion. Falu BS har suttit på den tunga, anrika elittraditionen, medan Borlänge har varit maskinen med det enorma drivet och framåtandan. Att få två styrelser med så starka identiteter att enas om var ett gemensamt kansli ska ligga, vilken färg tröjorna ska ha och vem som ska hålla i ordförandeklubban, kräver ledare som är beredda att svälja sitt eget ego. Tyvärr fäller prestigen i styrelserummen ofta fler idrottssatsningar än något annat.

Den smärtsamma kontrasten

Det som gör denna organisatoriska prestige så frustrerande är kontrasten mot verkligheten på isen. En förening byggs underifrån. Det handlar om årtionden av ideellt arbete. Det är materialare, tränare, lagpappor, lagmammor och eldsjälar som gör allt av ren och skär kärlek till bandyn.

När allt detta bottenlösa engagemang stagnerar i Allsvenskan – bara för att ledande personer inte kan komma överens om maktfördelningen – är det ingenting annat än ett svek mot dem som bygger sporten.

Så hade vi kunnat bygga ”Dala Bandy”

Ett samarbete hade inte behövt innebära att man raderade klubbarnas historik. För att runda prestigen hade man kunnat bygga en ny, neutral struktur:

• Ett frikopplat elitlag: Ett nytt, gemensamt varumärke för elitsatsningen.
• Neutral ledning: En extern styrelse och ordförande från näringslivet, med ett rent sportsligt och affärsmässigt uppdrag: Nå Elitserien och lobba fram en hall.
• Starka moderklubbar: Falu BS och Borlänge Bandy lever kvar med sina färger och emblem, med fullt fokus på ungdomsverksamhet, bredd och att agera utvecklingsmiljöer (Farmarlag i Division 1) åt elitlaget. Isen på Tunet och Lugnet hade blivit hjärtat för återväxten.

Är tåget förbi?

Rättvik har nu sin hall och är den naturliga magneten i Dalarna. Man kan fråga sig om tåget för ett gemensamt elitprojekt mellan Falun och Borlänge därmed har gått. Eller är det kanske precis tvärtom? Kanske är Rättviks försprång exakt det smärtsamma uppvaknande som krävs för att styrelserna i våra två städer äntligen ska släppa prestigen och börja tänka på bandyns bästa.

Vad tror ni andra? Är ett samarbete fortfarande möjligt, eller är vi dömda till att fortsätta kriga mot varandra i skuggan av andras framgångar?